Min ballong har spruckit & jag faller snabbt mot den hårda marken

Usch, detta har varit en av dom jobbigaste dagarna på länge. Har inte haft någon ork, inte till något. Men har gjort det mesta för att jag måste. Livet är fullt av olika saker som man måste göra, och ett av dom är att vårda och förvalta det du har hand om. Det är ofta mycket som ska göras och inte alltid så roligt. Men jag har i alla fall ingen som gör allt detta åt mig. Jag upptäckte det när jag flyttade hemmifrån, att jag måste klara mig relativt mycket själv och inte kan förlita mig på andra. Jag vet att det inte är någon som tvättar min tvätt, lagar och handlar min mat och städar mitt boende. Utan jag måste göra detta själv. Vare sig jag vill eller inte. Men kanske är jag en perfektionist? Kanske ska jag inte hålla rent så att man kan vistas i ett mysig hem. Där man kan gå i vita strumpor på golvet utan att ha färgat dom svarta av all skit.
Ja, jag blir trött. All energi som jag hade i början av terminen har runnit ut i sanden. Den finns inte längre, eller kanske. Men absolut inte i samma mängd längre.

Men ska inte ge upp. Inte låta allt det negativa ta över och låta sig själv sköljas bort med vågorna. Jag har massor av skolarbete som jag måste göra, men jag har ingen insperation att skriva om Isabella Löwengrip och hur just hon har lyckats så bra som entrepenör. Eller att skriva om dom tre hundsporterna Agility, Lydnad och Freestyle. Men jag måste, jag kan inte släppa allt bara. Och det är lika dant med Idrotten, har ett träningsprogram som ska skrivas och ett prov om muskler som jag också ska göra på Onsdag. Detta känns ju bra, eller inte. Men imorgon ska jag vara duktig och sudera flitigt. Enbart för att jag måste, eller rättare sagt behöver.

Detta är mitt eget val och jag väljer att göra det. Precis som så mycket annat i mitt liv som jag har valt att göra av olika anledningar den senaste tiden. Och jag ångrar inget just nu. Inte ett dugg. För jag står för det jag har gjort, och visst kan jag kompromissa men kommer inte att ge efter helt och hållet. Jag vet nu vilka som verkar klara av det jag gör, och accepterar mig för den jag är. Och det är tråkigt att vissa inte gör det, men kanske är det så att vi står varandra för nära från början. Det kanske är därför som det inte funkar. Men jag ska inte säga mera nu. Folk vet vart jag finns, och jag vet var dom finns. Är det något så klarar jag det på något sätt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0